genom sverige gick det förvånansvärt fort, vi stod i helsingborg och skulle ta färjan över till helsingör, jag sa hejdå till alla jag skrev med och stoppade ner mobilen i väskan eftersom vi sedan var utomlands, tog 20 min över till danmark och vi hann knappt reagera, genom danmark tog den ca 2,5 timme och sen tog vi en färja över till tyskland, under den resan gick vi upp och käkade lite, sen ner i bussen och in i tyskland, åkte en stund och vid 22 ungefär tog vi ett kvällsstopp och borstade tänderna och alla delfinbussar som körde till Taizé stannade där så vi var 5 bussar totalt, jag köpte lite vatten och sen gick vi och satte oss i bussen igen.

Tjejen framför mig drog ner sätet så långt att jag fick panik, jag fick inte plats men orkade inte säga till så jag var skitsur, dunkade högsta volym i öronen med ipoden och drog en filt över huvudet och kunde verkligen inte sova, jag kunde inte röra benen, tillslut drog hon upp sätet och jag fick plats, stoppade benen under hennes säte och tänkte att om hon drar tillbaka sätet igen så är mina fötter av men vafan jag chansar, och skönt var det för jag somnade...

Vaknade till några timmar senare av ett slag, men täntke att det är bara Sofia som vänder sig om, men sen här jag skrål och skrik runt om mig, trots ipoden i öronen, jag tar ut plupparna och alla skriker att det brinner och springer ut, jag reagerade inte först och fick höra att det var rök och varmt på golvet och att vi msåte ut, jag sätter mig och letar efter mina skor, dom är under mitt säte och jag når dom inte, sitter säkert 30 sekunder och försöker få tag i dom, då skriker min ledare att jag måste UT!!! jag får tag i skorna och tar dom i handen och springer ut, just det mellan att jag fick skorna och att jag stod utanför bussen är suddigt, har inga minnen alls kvar från den, men jg vet att jag är sist ut ur bussen och vänder mig om och ser hur bussen röker och tar eld, vi går framåt för någon skriker att bussen kan explodera, nu i efterhand vet jag att inte en dieselbuss kan det men just då var det läskigt, vi räknade ihop oss och två stycken saknades, det var hanna och sofia, dom hade gått ännu längre bort, men tillslut fick vi ihop allihopa, vi stod och kollade på en buss i lågot och jag skrek och grät och vara helt chockad, aldrig gråtit så mycket, jag var helt förstörd, alla mina grejer går upp i rök, mobilen, kameran med alla italienbilder och öregrundsbilder, alla kläder, allting bara försvann mitt framför mina ögon, jag fick låna en telefon och ringde mamma, inget svar, ringde andreas och fick ett trött svar, jag grät och frågade efter mamma och när hon svarade bröt jag ihop totalt och berättade att det brann, tydligen nu i efterhand har jag hört att jag hade sagt att; bussen brinner på tåget! 
men jag är helt säker på att jag skrek att bussen brinner, jag hade underbara vänner som tröstade mig och alla andra, mina skor hade jag ju bara fått med mig i handen och inte på fötterna, det var dags att komma på när jag stått i vattenpölar 30 min, drog av mig strumporna och satte på mig skorna, det var skönt att va torr, jag skakade och grinade, och fick sätta mig i ambulansen och värma mig, hade på något sätt fått med mig filten jag hade när jag sov på bussen och sen även min ipod som jag hade i öronen och det är jag väldigt glad över. Men en värmefilt från ambulansen, min egen filt och full värme så fick jag tillbaka värmen, efter 2,5 timme blev vi körda med små minibussar till ett härberge där vi fick beställa precis vad vi ville i både mat och dryckesväg, tyska polisen betalade för allt! Vi fick även skriva in oss på små lappar vad vi hette och bodde och såvidare sen fick vi skyltar att hänga runt halsen eftersom dom flestas pass var uppbrända, fick även gå till en läkare som hjälpte mig med astmagrejen och sånt eftersom jag andades i mig lite rök så kanske jag skulle fått någon attack.

några timmar senare blev vi hämtade från härberget och körda till ett 4-stjärnigt hotell i Kassel och när vi åkte dit, sa dom på nyheterna på radion vad som hänt oss och sen åkte vi även förbi vår buss som blev bergad bort, det var hemskt att se, såg ut som en skelett påvägen. Väl framme på hotellet fick vi tandborstar, tandkräm, mjukisbyxir, tjocktröja, strumpor, skor ja allt vi behövde. sen var det bara att be om ett rum så hade dom fixat allt, jag delade rum med mikaela och vi la oss helt slut i kropparna i dom underbara sängarna och slog på Pippi Långstrump på TV;n, helt galet det vi vart med om, vid halv8 på morgonen somnade vi och blev väckta runt 1 på dagen, då gick vi ner och åt frukost, där kom vi alla ungdomar i grå mjukiskläder medans dom övriga gästerna satt och åt lunch med konstym och slips och sånt, undra hur det såg ut ja, men alla var verklligen jättesnälla.

Vid frukosten beslutade vi om att åka hem igen, med tanke på att fortsätta till frankrike utan grejer och utan pengar kanske inte var det allra roligaste...
Vid fem tog vi bussen som gick tillbaka till sverige, vi fick åka buss för att vi inte skulle bli rädda för att sätta oss på en buss senare, det var stelt i början men det gick jättebra, kom hem  på måndageftermiddag och där blev vi mötta av massa präster, en psykolog, massa föräldrar och det allra bästa, nybakta bullar, vi kastade oss över bullarna och sen pratade vi lite om vad som hänt och fick lite info om försäkringar och sånt, och mitt i allt kom min mamma in så när det var en liten paus, sprang jag fram till henne och jag som lyckats hålla tårarna borta ända sen händelsen trots alla flashbacks började grina för att hennes tårar rann...

efter mötet åkte vi upp till gränby och jag fixade nytt bankkort, lite deo och smink och några klädesplagg så jag klarade mig. så var det typ.

Måste säga att mina vänner betyder massa och även min familj och framförallt ni som var med på resan, det är underbart att ni finns, för ingen förstår så bra som ni.

Jag kommer få leva med det här väldigt länge men jag ska bearbeta det så bra jag kan, det luktade tex bränt i mitt rum och jag fick panik, det var bara min fläkt kom vi sen på, jag solade solarium och den pep för det var slut, jag fick panik trodde det var ett brandlarm, alla småsaker hela tiden, men jag är stark och tillsammans med alla runt om mig klarar jag det här fint, TACK!